Tidens g
Med anknytning till gårdagens inlägg och svar på kommentar.
Det är väll lite så att som mamma vill man känna sig behövd.
Det gör man ju inte lika mycke när barnen klarar sig mer och mer själva.
Å andra sidan skulle jag känna mig misslyckad som mamma om dom inte växte upp till självständiga individer.
Vill ju ge dom en trygg uppväxt så att det blir trygga menniskor som står med båda fötterna på jorden.
Då känns det också som att man som mamma får en annan roll när dom är vuxna.
Det måste väll ändå vara meningen att det ska vara så.
Sedan kan det ju finnas undantag där man kanske måste vara ”småbarnsamma” hela livet men då berordet nog mest på omständigheter som vi inte rår på.
Det livet är med all säkerhet lika mycke värt.
Vi kan, som väl är, inte se in i framtiden
Bara vänta och se. Glädjas åt det vi har i dag.
Lev väl och må gott.
Kunde inte sagt det bättre själv….!
Visst är det så att när barnen väl växt upp…då vill man att de ska ha en trygg grund att stå på…när det är dags att ge sig ut i vuxenlivet! Men visst vill man absolut att de ska kunna komma och få hjälp o stöd närhelst de önskar även som ”större barn”!
Verkligen en tur att vi inte kan förutse framtiden…o absolut att vi borde glädjas åt allt vi faktiskt har…mkt mera!
Ett tänkvärt inlägg Eva!
***
Visst är det så. Även vuxna barn är alltid välkommna hem. För att funera över något, tillsmmans med mor och far, eller bara hälsa på och träffas./ Eva
Ja visst är det precis som du säger, man vill så gärna vara behövd men samtidigt vill man att barnen ska klara sig själva. Skönt ibland och tomt ibland när ingen bor hemma längre. Intensivt när barnen kommer på besök med sina barn men väldigt roligt. Och då finns det en anledning att upprätthålla bullbakandet som väl inte känns så där väldigt nödvändigt när man bara är två i hushållet numer. Och tänk att man kan bli så glad när yngste sonen skickar MMS och stolt visar hur han fått till det i sin lilla lya…
Birgitta
***
Visst är det roligt när dom kommer hem på besök. Och intensivt blir det och lite trångt men härligt. Ibland känns det extra i hjärtat på något sätt när man hör av dom, ser dom, eller som du får en bild. /Eva
Ja du har helt rätt.. men svårt är det.. och just nu bryter sig L..loss.. och hon är ju 19 år snart.. så detär ju helt rätt…!
Ja. man får ju vara kvar som stöttepelare … hoppas jag..=) och få reda på det goa och ev svåra.. i deras vardag ändå../ åsa
***
Ja du Åsa. Det är en hela tiden en balansgång. Det får inte vara för mycke och inte för lite av någonting.
Har man inte varit allt för otrevlig som föräder så kommer dom tillbaka. Finns även där när vi ”gamla” behöver se saker ur annat perspektiv. /Eva